Min första älgjakt!

För första gången har jag upplevt min första älgjakt på lite närmare håll än att bara tänka på att inte vara i skogen under denna heliga vecka i oktober. Som hästägare är det ju mer vanligt att man kollar var älgjakten pågår och så gör man allt för att undvika att befinna sig där med sina fyrbenta vänner. 2010 skulle bli ett annorlunda år vad det gäller älgjakt för mig och min nordsvenska brukshäst Tor, 16 år. I augusti blev jag nämligen tillfrågad om att vara med Rengsjö norra viltvårdsområdes jaktlag och hjälpa till att dra fram skjutna älgar med häst. Älgarna skulle dras fram till närmaste väg, jägaren skulle snitsla med vita pappersband vägen till älgen. Till min hjälp skulle jag få en traktorförare med vagn som sedan skulle frakta älgarna till slakteriet i Västra Höle. Traktorföraren hittade även bra i skogarna där jakten skulle gå av stapeln. Det kändes ju tryggt. Denna förfrågan var något att bita i och fundera på. Jaktlaget var ivrig och låg på att jag skulle bestämma mig. Det var viktigt att det var en häst med, ”så har vi alltid gjort” sa alla som ringde. Jag fick låna hem pulkan som älgarna skulle dras i för att testa hur Tor gillade den. Efter några minuters trippande så var den inte så farlig att dra omkring i Flästaskogen. Nästa fråga var hur Tor skulle reagera på de döda älgarna i skogen. Det var det lite svårare att träna på före jakten… Tips jag fick för att Tor inte skulle springa till skogs när han kände blodlukten, var t.ex. att jag skulle smörja in mina händer i blod och klappa honom på mulen. Som tur var behövde jag inte använda dessa knep. När första älgen var skjuten på måndag morgon var det dags att bege sig ut i skogen och testa. Nu var det lite pirr i min mage kan jag lova. När vi närmade oss älgen spände jag ifrån skaklar och pulka och gick med Tor fram mot älgen. Och gissa vad Tor gör när vi är ca fem meter ifrån älgen, jo ställer sig och kissar helt lugnt. När behoven var avklarade gick vi fram till älgen och inte en reaktion från Tor, mer än att han tittade lite på älgen och undrade vad detta var för något konstigt som låg där i skogen. Det är då man blir alldeles varm i kroppen och vill ge sin häst en stor och varm kram. Så när första älgen var framkörd var det dags att lasta älgen på traktorvagnen och bege sig till nästa uppdrag. Min medhjälpare, Lennart Persson eller ”Sörbo-Lennart” som han också kallas, höll kontakt med Inga-Maj på sambandscentralen, som informerade oss var vi skulle åka för att hämta nästa älg.

Första dagen blev det fem framdragna älgar varav den sista låg i Hölesjön och det var ju lite knivigt hur vi skulle få upp den. Efter mycket letande och trixande så lyckades vi till slut hitta älgen (jägaren hade ju inte snitslat som det var sagt) och få upp den ur vattnet. På väg tillbaks till vägen kan jag än en gång tacka Tor för att han är så lugn och lyssnar på mig och stannar när det behövs. På väg ner för en brant backe kommer nämligen pulkan med älgen i ikapp oss och far upp på skaklarna och in mellan bakbenen på Tor. Hästen blev lite fundersamt men stannade som sagt direkt när jag ”prottade” honom så vi fick ställa allt i ordning igen. T.o.m. ”Sörbo-Lennart” såg lite orolig ut då, men blev imponerad av att hästen var så lugn.

Under veckan fortsatte vi arbeta på och när torsdagen var till ända hade Tor dragit fram 14 älgar och vi hade kört 26 mil med bil och transport i skogen. Jaktlaget hade skjutit 21 älgar, så några fick jägarna dra fram själv för hand eller med hjälp av ”älgtracken” på grund av tidsbrist. Den tuffaste ”framdragningen” var nog på onsdagen när vi skulle hämta en stor tjur långt uppe på Björnberget. Vägen upp till berget gick bra för då kunde vi följa en stig i kanten av ett hygge, men när vi kom upp dit älgen låg skulle vi in ca 250 meter i riktig gammelskog där det var mycket sten och trångt mellan träden. Dessutom var tjuren en av de större vi körde fram under veckan. Efter mycket möda lyckades vi ta oss fram till älgen och till slut få honom i pulkan. Nu skulle vi försöka ta oss ut till hygget igen och ner till vägen igen och det tog sin tid. Efter ca 1,5-2 timmar var vi tillbaks igen där vi parkerat bil och traktor.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det varit en fantastisk vecka, som dessutom bjöd på fantastiskt höstväder. Jag har lärt mig massor om älgjakt, hästkörning, hört historier om bygden som Lennart berättat och så har vi svettats och fått arbetat med kroppen och knoppen, det är skönt. På kvällarna har en annan trötthet infunnit sig än när jag kommer hem från mitt ordinarie kontorsjobb där mest knoppen får anstränga sig lite. Nu gäller det att hålla formen uppe på både mig och häst inför vinterns skid- och slädturer. Ett stort tack till Rengsjö norra viltvårdsområde för att ni gav mig denna chans att få uppleva detta tillsammans med er. Ett speciellt tack till Lennart som lotsade mig och Tor genom detta äventyr. Hoppas vi kan och får komma tillbaks nästa år.

Katarina Rosén, Flästa, Arbrå